Hej då James Brown

Omvänd revision

Fick nya numret av Ondskan hem i brevlådan idag. Jag bidrog med två texter till det här numret, som överlag känns som en ganska rejäl förbättring gentemot tidigare nummer. Ondskan börjar hitta sitt existensberättigande och det är skitkul.

Min textanala sida får dock lite ångest av att det under redigeringen har ändrats lite (väldigt lite) i min Almedal-intervju. Några av ändringarna gick mig förbi när jag läste igenom den korrade texten och ett par av dem är jag inte helt nöjd med. För att det ska kännas lite bättre: här är den ursprungliga (och ärligt talat aningen bättre) Almedal-texten.

Håkan Hellström all over again

Det var en kväll i Göteborg i slutet av augusti och alla var där.
Daniel Lemma sjöng Bill Withers ”Ain’t No Sunshine”. Daniel Gilbert sjöng “Witchita Lineman”. Ebbot gjorde ”Ring Of Fire” och ”Hey Hey My My”.
Håkan Hellström sjöng “The Night They Drove Old Dixie Down” så att tiden stannade. Timo Räisinen kom upp på scen och fick köra på extranumret för att ingen hade hjärta att säga åt honom att låta bli.
Det var lite som det alltid är i Göteborg.
Och så fort det blev tyst, så fort en låt tog slut, stämde en liten men röststark del av publiken upp i Almedals ”Och alla platserna”.

Stod på Almedal och hoppade på en spårvagn
Tänkte ta mig uppåt
Hamnade på Valand
Sprang i dina fotspår med hundarna på Vasagatan

På en efterfest några månader tidigare hade Love Williamsson och Adam Joleby bestämt sig för att spela in en hyllning till Håkan Hellström. Bara för att hans musik betytt så mycket, bara för att det var något de delade. De hade egentligen inte tänkt längre än så.
Sen hamnade låtarna på MySpace och nån ville ge ut dem och så blev Almedal det roligaste som händer i Göteborg just den här hösten. Var de än spelar dyker stadens indieslödder upp. Först hoppar de och sjunger med under spelningen. Ibland stormar de scenen. Sen hoppar de och sjunger med och kramas och känner gemenskap till Håkan Hellström-låtar.
Almedals EP ”Och utan en massa skit” är tillägnad Håkan. Det står rätt upp och ner i konvolutet.
Det första man tänker är att det inte är riktigt klokt, men det andra man tänker är att Almedal kommer undan med lite vad de vill för att de är ett sånt fantastiskt litet popband.
– Vi har ju en grund som är vår egen. Almedal hade inte funnits om det inte vore för Håkan Hellström, men det känns inte som att alla våra låtar skulle kunna vara skrivna och framförda av honom, säger Love Williamsson.
– Enda gången vi har använt Håkan-influenserna som ett medvetet grepp är på ”Och alla platserna”, när vi sjunger om Vasagatan och så. Göteborgsromantiken, det är ju en slags blinkning till Håkan Hellströms texter.
Det som från början var tänkt som en Håkan-hyllning och inte så mycket mer har börjat växa sig ganska stort. Börjar ni ångra att ni lanserat er själva som ”bandet som hyllar Håkan”?
Love: Almedal har fått större proportioner än vad vi hade räknat med, men det är klart att vi står för Håkan-hyllningen.
Adam Joleby: Om vi rider på Håkans namn så är det skit samma.
Love: Jag tror inte att det är så heller. Vissa har sagt att vi förlorar på att säga att det är en hyllning. Men Almedal hade inte funnits om det inte hade varit för att vi ville göra en hyllning till Håkan så det fel att resonera så.
Så ni har inte funderat på att tona ner Håkan-kopplingen och bara vara ett bra popband?
Adam: Jag känner inte så nu, för den här EP:n är en hyllning till Håkan. Från början var tanken att vi skulle lägga ner när Håkan fick höra den.
Love: Det hade varit rätt cyniskt om vi hade gjort det här bara för att slå och bli stora. Det hade varit konstigt, men så har det aldrig varit.
Adam: När folk säger att det låter som Håkan så känns det ganska bra, för skivan är ju en hyllning till honom. På P3 Pop sa de att det låter som en tweeig Håkan Hellström.
Var går gränsen mellan att influeras av någon annan och att bara stjäla eller plagiera?
Love: Att stjäla en idé utan att stå för det är inte OK. Men Håkan själv har ju fått stå till svars för att han lånar textrader och så.
Adam: Men han gör det också som en hyllning, det känns inte som att han snor.
Och nu gör ni på samma sätt. Så ni hyllar hur Håkan förhåller sig till sina idoler lika mycket som ni hyllar hans musik kan man säga.
Love: Det har faktiskt känts så. Jag håller med dig.
Adam: Han hyllar sina influenser, och så kommer vi och hyllar honom. Och sen kanske någon hyllar oss, haha. Men Håkan har gett så mycket till alla andra så han förtjänar att själv bli hyllad.
Är ni rädda för att bli betraktade som ett stereotypt Göteborgspopband?
Adam: Jag tror inte att vi hade låtit annorlunda om vi hade bott någon annanstans. Jag är ju inte ens från Göteborg från början.
Love: Jag tror i och för sig att det finns något i Göteborg som tvingar fram den här sortens saker, någon slags mentalitet.
När ni sjunger om spårvagnar och använder falsettkörer och sådär så gör ni det ganska lätt för folk att placera er i ett fack.
Love: Om folk vill göra det så varsågod.
Adam: Jag bryr mig faktiskt inte om det. Det är så mycket snack om att allt från Göteborg låter likadant men så länge det låter bra så är det väl gött.
Love: Det är inga problem.
Adam: Det kommer ju så mycket olika band från Göteborg, så det där resonemanget är rätt konstigt egentligen.
Egentligen är det väl en generation band från Göteborg, Broder Daniel-generationen eller vad man skall kalla den, som har det soundet. Och det de gjorde blev så stort att det har lagt sig som en matta över hela staden.
Love: Göteborg är som en bubbla, man hör saker här som inte hörs någon annan stans. Sen kanske stockholmarna fnissar åt det men det jag har inget emot.
Adam: Vi fnissar ändå åt dem, vad de än gör.
När ni spelar live så gör ni en cover på ”Snygga tjejer” med Snopp City. Det är en väldigt obskyr Håkan Hellström-relaterad låt.
Adam: Ja, precis. Det är Simon från Silverbullit som har skrivit den och han och Håkan som sjunger på den.
Det hade kanske blivit lite för mycket att göra en vanlig Håkan-cover.
LW: Det kommer vi aldrig att göra. Men det kändes kul att göra något Håkan-relaterat som inte så många har hört.
Ni spelar in hyllningar och gör covers på jätteobskyra Håkan-rariteter. Kan ni inte känna er som Star Trek-nördar som skriver fan fiction ibland?
Love: Visst, haha, det är nästan fanatism i klass med de värsta Morrissey-fansen, att spela en låt som kanske fem personer längst fram i publiken har hört.
Adam: Jag är lite skraj för sånt alltså.
Love: Men ”Snygga tjejer” blev ett sätt att göra en cover med Håkan-anknytning utan att behöva göra en av Håkans egna låtar.
Adam: Vi hade ju aldrig kunna göra en Håkan-låt lika bra.
Love: Det hade blivit jävligt pinsamt.

David Hylander

I jymden kan ingen höja dig gjåta

Undrade just när någon skulle dra den alldeles för uppenbara humorparallellen mellan innevarande rymdcraze och Killinggängets melankoliska Fuglesangporträtt i Percy Tårar. Det visade sig att Lokko fick göra det själv.

Annars så drömde jag i natt att Ebba von Sydow hade lämnat en kommentar på TRP. Tycker jag gott att hon kunde göra. Sluta lurka, Ebba!

Heja Halland

Skvallerjournalisten, chefredaktören och Sveriges drygaste tandrad Alex Schulman är tydligen uppvuxen i Bua. Det förklarar ju ett och annat.

Men det här är roligt.

Late Night, Sprängkullsgatan

Sitter, i tjänsten, och researchar en artikel om etik inom nöjesjournalistiken. Och vips så hittar man något trevligt: ett tidsdokument. 90-talet är ju vid sidan av 1700-talet den tidsepok som vi har allra roligast åt just i år, och gode gud så mycket 90-tal det ryms på 267 sidor regeringsrapport. "Ingen längtan efter mer media" är kanske tidernas mest läsvärda statliga dokument, full av djuplodande, öppenhjärtliga intervjuer med 90-talets populärkulturella elit. Andres Lokko, Madeleine Levy, Janne Gradvall, Viggo Cavling med flera kommenterar Sakernas Tillstånd i det som just då var fruktansvärt NU och som just nu är ett svårgreppbart alldeles nyss som det inte alltid är så lätt att veta hur man skall förhålla sig till. Bara att bokmärka; finns läsning att fylla många ensamma kvällar med.

In other news har min överkonsumtion av blåbärssoppa färgat mitt urin i en lätt neongrön nyans.

En dag på stranden

London, 10 december 2006: Mathieu Flamini, en halvtaskig mittfältare som Arsenal plockat från Marseille för kaffepengar, har precis gjort 1-0 på tattarna från Fulham. Nån kille som kostat £23 miljoner kvitterar en stund senare, men whatever.

Gubbfredag

Andres Lokko har upptäckt det Hot Chip-konsensus som The Romford Pelé skrev om härom veckan. Jaja, man får väl förlåta den gamle mannens saktfärdighet nu när han bor i utlandet.

Apropå det: det här är en svängig bit med Bossen.

I Kjelleskuggan: Sorkin går loss

Jag såg julavsnittet av Studio 60 igår och tänkte att jag skulle skriva något om att Aaron Sorkin börjar hitta rätt på riktigt med sina nya serie. Att karaktärerna börjar sätta sig, att dialogen har hittat det där omsorgsfullt nonchalanta flytet, att Bradley Whitford börjar komma till sin rätt (han verkade lite trött till en början).

Scenen som avslutade veckans avsnitt (det elfte för säsongen) var klassiskt Sorkinsk: sentimentalt och maffigt på ett sätt som borde bli påfrestande och löjligt men som blir bedövande vackert bara för att det är så kärleksfullt utfört och, framförallt, så välskrivet.

Man kommer att tänka på ett annat sagolikt Sorkin/Whitford-ögonblick: Yo-Yo Ma-scenen från andra West Wing-säsongen; när Josh post traumatic stress-episod når brännpunkten och musiken, Bach i g dur, bara fortsätter och fortsätter och anspänningen är så påtaglig att den blir rent fysisk.

Scenen med jazzmusikerna från New Orleans var kanske inte i den klassen, men den var åtminstone en fingervisning om att Aaron Sorkin börjar få upp ångan, att han har självförtroende nog att skruva upp känsloläget ett snäpp till och närma sig de hämningslöst stora gesterna som faktiskt funkade i West Wing och som bidrog till att den serien blev så fantastiskt bra.

Men Kjelle, mannen slash bloggen slash hemmabiosystemet Kjelle, hann förstås före. Ibland känns det som att den svenska tv-kritiken både börjar och slutar med herr Häglund; han tittar på allt, skriver om allt och gör det så kunnigt, så underhållande och så uttömmande att det täcker alla baser.

Det är lätt att dra sig för att skriva någonting själv i den situationen, men det är förstås en farlig tanke; ingen är så bra att det raderar ut behovet av mångfald. Å andra sidan: vem blir glad av ännu en Kjelle-kopia med blogspot-adress? Kanske bäst att gå på magkänslan och hålla käften nästa gång.

Hej, det är jag som är den vite mannen

Nya Bon kom härom dagen och Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver om att det kulturella klimatet som i takt med den allmänt konservativa trenden har blivit allt mer rasistiskt.
Ungefär såhär: på 90-talet var det häftigt och bra med negrer men under innevarande årtionde har koloniala helskägg, högborgerliga ytterrockar och blekvitt minimalistisk techno från Köln varit grejen. "Whigger" är inte ens ett skällsord utan snarare ett lustigt retro-kuriositet, lite som MC Hammer-brallorna fast tio år senare. Ingen dagdrömmer om att få ligga med en svartmuskig vänsterradikal från Alger, och ingen vill ha hiphop-blattar i för stora kläder i kön till klubben.

Och, well, det krävs inte särskilt mycket självrannsakan för att inse att CRFN har ganska rätt. Efter några års överexponering för bajs-i-skägget-hiphop från Västerås, syndikalistcafé-reggae och tolvåriga ADHD-rappare i mammakläder kändes det liksom bekvämt att regregera till någonting som vi visste var vi hade: den vuxne vite mannen som beter sig som en vuxen vit man. Som skriver allvarsam skönlitteratur, klär sig propert och spenderar mer tid framför laptopen än vad som är ergonomiskt försvarbart.

Frågan är förstås hur man går vidare med denna insikt. Köper lite blandad World Music (billigt; köp fyra cd-skivor med färgglada afrikaner på omslaget för 100 spänn så är du hemma!)? Går på Angeredsteatern istället för att sitta hemma och ladda ner You, Me & Dupree? Man kanske skulle stå sitt kast och plugga in lite post-kolonial teori men, eeeh, jag hade ju tänkt ta mig tid att äntligen kolla på Six Feet Under från början, jag har fortfarande en Scott Fitzgerald-roman som ligger och ser jävligt spännande ut och började inte Seinfeld alldeles nyss?

Fortfarande bäst i stan

Inför årets första derby i norra London

Imorgon 12.45 lokal tid, Ashburton Grove, Islington, London.

Uppladningen pågår för fullt.

Nöjesguiden har också Hot Chip som årets bästa album

Bästa utländska i alla fall. Och jag konstaterar att det blev två riktigt bra skivor i år: The Knife och The Studio. Sen gillade jag Vapnet av sentimentala skäl och resten var OK eller kasst. Kan vi inte lägga ner det här med album till nästa år? Det är ändå lite läskigt, som en slags ritual; själva händelsen viktigare än innehållet. "Titta, Marit Bergman har samlat tio till tolv låtar på en bit plast och om man pröjsar så är det ok med henne att man lyssnar på dom! Och det finns typ en liten fyrkantig teckning till! Fatta coolt!"

Det har funnits perioder i mitt liv när folk nog kunnat uppfatta mig som underlig. Men jag har bara försökt ha det fantastiskt.

"Om jag vistas med ett barn och pratar med någon annan i telefon. Och så efter ett tag lägger jag på telefonen och säger 'Din mamma är död'. Och så börjar barnet gråta, och jag säger: 'Nej, jag bara skojade'. Den växlingen där är vad jag tycker är kärnan av humor."

Martin Luuk i Nöjesguiden.