I Kjelleskuggan: Sorkin går loss

Jag såg julavsnittet av Studio 60 igår och tänkte att jag skulle skriva något om att Aaron Sorkin börjar hitta rätt på riktigt med sina nya serie. Att karaktärerna börjar sätta sig, att dialogen har hittat det där omsorgsfullt nonchalanta flytet, att Bradley Whitford börjar komma till sin rätt (han verkade lite trött till en början).

Scenen som avslutade veckans avsnitt (det elfte för säsongen) var klassiskt Sorkinsk: sentimentalt och maffigt på ett sätt som borde bli påfrestande och löjligt men som blir bedövande vackert bara för att det är så kärleksfullt utfört och, framförallt, så välskrivet.

Man kommer att tänka på ett annat sagolikt Sorkin/Whitford-ögonblick: Yo-Yo Ma-scenen från andra West Wing-säsongen; när Josh post traumatic stress-episod når brännpunkten och musiken, Bach i g dur, bara fortsätter och fortsätter och anspänningen är så påtaglig att den blir rent fysisk.

Scenen med jazzmusikerna från New Orleans var kanske inte i den klassen, men den var åtminstone en fingervisning om att Aaron Sorkin börjar få upp ångan, att han har självförtroende nog att skruva upp känsloläget ett snäpp till och närma sig de hämningslöst stora gesterna som faktiskt funkade i West Wing och som bidrog till att den serien blev så fantastiskt bra.

Men Kjelle, mannen slash bloggen slash hemmabiosystemet Kjelle, hann förstås före. Ibland känns det som att den svenska tv-kritiken både börjar och slutar med herr Häglund; han tittar på allt, skriver om allt och gör det så kunnigt, så underhållande och så uttömmande att det täcker alla baser.

Det är lätt att dra sig för att skriva någonting själv i den situationen, men det är förstås en farlig tanke; ingen är så bra att det raderar ut behovet av mångfald. Å andra sidan: vem blir glad av ännu en Kjelle-kopia med blogspot-adress? Kanske bäst att gå på magkänslan och hålla käften nästa gång.