Hej, det är jag som är den vite mannen

Nya Bon kom härom dagen och Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver om att det kulturella klimatet som i takt med den allmänt konservativa trenden har blivit allt mer rasistiskt.
Ungefär såhär: på 90-talet var det häftigt och bra med negrer men under innevarande årtionde har koloniala helskägg, högborgerliga ytterrockar och blekvitt minimalistisk techno från Köln varit grejen. "Whigger" är inte ens ett skällsord utan snarare ett lustigt retro-kuriositet, lite som MC Hammer-brallorna fast tio år senare. Ingen dagdrömmer om att få ligga med en svartmuskig vänsterradikal från Alger, och ingen vill ha hiphop-blattar i för stora kläder i kön till klubben.

Och, well, det krävs inte särskilt mycket självrannsakan för att inse att CRFN har ganska rätt. Efter några års överexponering för bajs-i-skägget-hiphop från Västerås, syndikalistcafé-reggae och tolvåriga ADHD-rappare i mammakläder kändes det liksom bekvämt att regregera till någonting som vi visste var vi hade: den vuxne vite mannen som beter sig som en vuxen vit man. Som skriver allvarsam skönlitteratur, klär sig propert och spenderar mer tid framför laptopen än vad som är ergonomiskt försvarbart.

Frågan är förstås hur man går vidare med denna insikt. Köper lite blandad World Music (billigt; köp fyra cd-skivor med färgglada afrikaner på omslaget för 100 spänn så är du hemma!)? Går på Angeredsteatern istället för att sitta hemma och ladda ner You, Me & Dupree? Man kanske skulle stå sitt kast och plugga in lite post-kolonial teori men, eeeh, jag hade ju tänkt ta mig tid att äntligen kolla på Six Feet Under från början, jag har fortfarande en Scott Fitzgerald-roman som ligger och ser jävligt spännande ut och började inte Seinfeld alldeles nyss?