Jag hade tänkt lägga upp lite gamla grejer här så att man kan hålla reda på dem. Vi börjar med practical joke-reportaget om den smått fiktiva norska popduon Van Dyke Parkas från Ondskan #1.
Påminn mig om att vi ska på
casuals-utställning den 9:e förresten.
VAN DYKE PARKASKlockan är tre på natten och jag står och röker utanför en övergiven industrilokal i Bergens hamn. Bredvid mig står en väldigt kort norsk tjej i blonderad lugg, beige adidasjacka och för stora sneakers. Hon heter Lene och är så full att hon knappt kan stå. När jag frågar om hon är ok ber hon bara om en cigarett till och börjar prata om The Mamas & The Papas.
Innanför dörren bakom oss spelar en dj Alan Braxe-remixen på Bergentösen Annies ”Heartbeat”.
Svartklubben som vi står utanför heter The Fishmarket och är Bergens sämst bevarade hemlighet. Klubben startades förra sommaren av ett litet gäng entusiaster som ville ha någonstans att hänga på lördagskvällarna, men efter att Erlend Öye från Kings Of Convenience gjort några oannonserade gästframträdanden som DJ spreds ryktet, och ikväll har ungefär 300 personer dansat, hånglat och druckit svartsprit i den gamla fiskrensningsfabriken.
Vid kvart över tre kommer Öyvind Sjölsvik och Björn Kolstad ut genom sceningången, som egentligen är en slags port där det har packats in fryst fisk en gång i tiden. Björn plockar fram ett paket Lucky Strike och Öyvind börjar prata med Lene, som är hans flickvän.
– Har du eld?, frågar Björn på norska.
– Ja, säger jag.
Det är på grund av Öyvind och Björn som jag är i Bergen. Tillsammans gör de popmusik under namnet Van Dyke Parkas. Deras cdr-ep Full Measure EP, som damp ner i min brevlåda i slutet av sommaren, är hafsig, oslipad och lite småtramsig, men när bitarna faller på plats – och det gör de ganska ofta – är det smått sensationell pop någonstans mitt emellan The Avalanches sofistikerade cut’n’paste-disco och Plus-Tech Squeeze Box hysteriska 180bpmsindie.
För bara ett par veckor sedan fick jag tag på Björns mailadress och skickade iväg ett mail lite på chans med en vag förfrågan om en intervju. Och nu står jag här på en norsk lastbrygga och fryser i väntan på en svarttaxi som skall ta oss till en efterfest i Öyvinds lägenhet.
Det är tredje gången som Van Dyke Parkas spelar på The Fishmarket. Björn och Öyvind har hängt på klubben sedan den öppnade. Ibland har de spelat skivor, ibland har de stått i baren, ibland har de bara dansat och träffat tjejer och spytt ner sina sneakers. Öyvind träffade sin flickvän här. Och Van Dyke Parkas bildades här, precis här där vi står nu, en lördagsnatt i våras när Björn och Öyvind började prata om att inte nöja sig med att spela skivor. Full Measure EP blev klar i somras, och sedan dess har VDP varit ett slags husband på The Fishmarket.
– Spelningen ikväll blev bra, säger Björn när vi sitter i taxin.
Han sitter och bläddrar i högen med vinylskivor som han använt under konserten och när han dj:ade tidigare på kvällen. Öyvind sitter och stirrar ut genom fönstret med blank blick. Hans flickvän har somnat mot hans axel. Björn fortsätter:
– Det blev lite kaotiskt, vi hamnade fel några gånger och fick improvisera för att det inte skulle gå åt helvete. Men det är bra, jag gillar sånt. Och publiken var fantastisk.
Konserten ringer fortfarande i öronen, och Björn har inte riktigt landat än. Kvällens spellista rullar om och om igen bakom hans halvslutna ögon.
De spelade inte länge. 30 minuter på den improviserade scenen – byggd av gamla packlårar – räckte. Publiken hade kunnat dansa dubbelt så länge, men de bästa konserterna lämnar man alltid otillfredsställd.
30 minuter räckte för att få 300 popkids att studsa sig svettiga till skamlöst popiga housebeats och rakbladsvasst distade basgångar. Det räckte för att hacka sönder gamla souldängor som Williams & Watsons ”Too Late” och The Impressions ”We’re A Winner”, och för att premiärspela en cover på Whigfields eurodiscomonster ”Saturday Night” som Björn och Öyvind, halvt på allvar, halvt på skämt, säger skall bli nästa singel.
Och det räckte för att spela ”Woman Woman Woman”, sistaspåret på Full Measure EP som, om jag skall vara riktigt ärlig, är den verkliga anledningen till att jag sitter här i taxin. Refrängen, som bygger på en uppsnabbad sampling av The Main Attractions ”Woman Woman” inlindad i en helt oemotståndligt catchy syntslinga, är den mest korkat briljanta popen jag har hört på evigheter. Det är den korta snutten musik, bara ”Woman, woman/have you got cheating on your mind?” upprepad om och om igen, som fått så många människor att hoppa som vettvillingar i den där gamla fiskfabriken ikväll. Och det är den som, om Björn får som han vill, kommer att göra Van Dyke Parkas till en angelägenhet långt utanför Bergen.
– Jag älskar verkligen den låten. Bara refrängen; stämsången, och så blåset som bara exploderar. Och den låter ännu bättre, ännu svängigare, när man snabbar upp den. Vi var tvungna att försöka göra en låt av den samplingen, det var det första vi visste att vi skulle göra när vi startade bandet. Och det funkade ju, säger Björn.
– Nu hoppas jag bara att vi kan få ut EP:n, så att folk får höra den. Tanken på att få tusentals människor, kanske ännu fler, att dansa till The Main Attraction är ju fantastisk. Om vi lyckas med det kan vi lägga ner bandet sen, då har vi åstadkommit allt vi vill åstadkomma. Fast å andra sidan vill jag ju få folk att dansa till The Sundowners och till Chairmen Of The Board och tusen andra grejer också.
– Låten vi håller på och jobbar med nu bygger på ”Pennygold” med Lindy Stevens. Den kommer att bli skitbra.
Taxin stannar till utanför Öyvinds trappuppgång. Varken Björn eller Öyvind har några pengar kvar så jag betalar taxichauffören. Öyvind lyfter ut sin sovande flickvän ur baksätet medan Björn försöker komma ihåg portkoden. Vi tar hissen upp till den lilla tvåan, hänger av oss ytterkläderna i en hall med ett inramat James Dean-foto på väggen och tre-fyra par sneakers i en enda röra på golvet. Öyvind och hans flickvän går och lägger sig i sovrummet men Björn är fortfarande uppe i varv; han öppnar en öl och börjar spela sina Motown-favoriter på laptopen. Jag orkar åtminstone rulla ut luftmadrassen och ta av mig jeansen innan jag slocknar.
När jag vaknar, bakfull, i gryningen, sitter Björn Kolstad och sover i soffan med datorn i knät. I hörlurarna rullar fortfarande The Elgins ”Heaven Must Have Sent You” på repeat.
***
Det är måndag förmiddag på tåget mellan Bergen och Oslo. Vi har precis passerat Voss, och småstadsbebyggelsen ger så sakteliga vika för granskog och fjällandskap.
Öyvind sitter med sin laptop i knät och mixar en låt. Hans flickvän Lene sitter på sätet bredvid honom och läser Camus. Hon har solglasögon på sig och huvan på Fred Perry-tröjan som hon har lånat av Öyvind är uppdragen så att man knappt ser hennes ansikte. Bara näsan sticker fram. Lene skolkar för att kunna åka med till Oslo.
Björn har bläddrat en stund i Dennis Wilson-biografin som jag har med mig, men nu pratar han om The Avalanches.
– Since I Left You är en sjukt viktig skiva. Att inse att man kunde göra så fantastisk popmusik med de verktygen var oerhört stort, det var som ett helt nytt sätt att tänka, säger Björn.
– Det enda jag inte förstår är varför det har kommit så få efterföljare. Kanske gjorde Avalanches det så bra att ingen vågat ge sig på att överträffa dem. Det är väl egentligen bara Handsomeboy Technique som har försökt, och han lyckades ju nästan.
Björn och Öyvind skall träffa Robin Nordvik som driver indieetiketten Gary’s Notebook i Oslo. De skall snacka igenom allt som behöver snackas igenom: pengar, skivomslag, upplagor, promotion och distribution. Om allt går som det skall kommer Van Dyke Parkas debut-EP ut på Gary’s Notebook efter nyår.
– Egentligen vill vi bara spela musik och slippa allt sånt här. Men vi vill inte sitta om ett halvår med en massa problem bara för att vi inte tog det här på allvar nu, säger Öyvind.
Han har pratat mycket med Robin Nordvik på telefon och är försiktigt optimistisk. Robin verkar vara en hygglig grabb, men det är mycket som kan gå fel, så nu är Van Dyke Parkas tillsammans med flickvän och svensk journalist på väg mot den norska huvudstaden för att ta tag i saker och ting. När de ändå är där skall de spela på källarklubben Tighten Up.
Klockan är halv tre när tåget rullar in på stationen i Oslo. Öyvind har somnat, så hans flickvän slår honom på axeln med L’etranger för att han skall vakna och plocka ner hennes väska från bagagehyllan.
Robin Nordvik möter oss på perrongen och tar artigt i hand. Vi tar spårvagnen till hans lägenhet.
Eftermiddagen domnar bort i soffan framför teven. Efter ännu en norsk dokusåpa tröttnar Öyvind och Björn och sätter sig i köket med laptopen. Björn vill göra något av de första takterna i Evelyn ’Champagne’ Kings ”I Don’t Know If It’s Right”. De prövar sig fram; höjer och sänker hastigheten, klipper bort och lägger till.
– Att vi skulle göra klipp-och-klistra-musik var liksom självklart, säger Öyvind.
– Vi älskar ju sån musik. Och så är vi såna popnördar, vi kan inte låta bli att smyga in referenser till allt vi gillar i musiken. Man kan jämföra det med att spela in blandband, det blir som ett manifest i ljudform över ens musiksmak.
Björn fortsätter:
– Jag tycker inte att det handlar om återanvändning eller stöld. Det är naturligt att kulturen blir sitt eget råmaterial. Oscar Wilde förhöll sig till antikens skulpturer och dramer i sina essäer, Woody Allen till Bogart och Bergman i sina filmer. Vi förhåller oss till Motown och The Main Attraction på samma sätt. Att det finns datorer och samplers nu för tiden gör att vi kan citera på ett annat sätt än vad de gjorde, men det är egentligen den enda skillnaden. Deras konst blir omöjlig utan det den refererar till lika mycket som våran blir det.
***
Tighten Up håller till i en gammal replokal. Det är ”inte riktigt en svartklubb” som arrangören Magne säger undvikande. Väggarna är täckta av gamla turnéaffischer, men det syns bara i ljuset från tändarlågan när någon tänder en cigarett. Det är kvavt och dåligt ventilerat, och det känns trångt även om det inte har kommit några gäster än. Ena väggen är täckt av en bardisk och på golvet är soffor, bord och stolar utställda där det finns plats.
Björn och Öyvind riggar upp direkt på golvet i ena änden av rummet.
– Det här kommer att bli fantastiskt, säger Björn.
Baren öppnar, och när de första gästerna kommer ner för trappan och kisar in i dunklet står Magne vid skivspelarna och sätter på ”I Won’t Let That Chump Break Your Heart” med Carl Carlton. Snart är sofforna fulla; de som inte får plats sätter sig på golvet. Cigarettröken sänker sig som en dimma över rummet, sjuttonåriga norska pandatjejer köper drinkar bredvid mig i baren, DJ:n spelar Sonic Coaster Pop och Saint Etienne.
Kvällen fyller varje skrymsle, tränger sig in mellan hud och tight jeanstyg, lägger sig jämte dammet under second hand-sofforna i hörnen, ålar sig in i sprickorna i betongväggen. När klockan närmar sig midnatt är det nästan svårt att andas, men det är inte cigarettröken. Det är förväntningarna. Människor pratar, skrattar, ramlar och somnar runt omkring mig, men oavsett vad de gör, vilka där, varför de är här, så anar man någonting i deras blickar. En känsla av att någonting är på väg att hända.
DJ:n spelar ”Up The Ladder To The Roof” med The Supremes. Sen blir det tyst.
Så tänds en enda försynt liten strålkastare. Björn Kolstad och Öyvind Sjölsvik står mitt på den pyttelilla scenen längst in i rummet med ljuset i ögonen, och i nästa ögonblick flockas publiken runt dem med armarna i luften och lungnorna tömda på luft. Och när musiken fyller rummet och våra kroppar igen, med en basslinga som en tryckluftsborr och en stråksampling som en vårvind, tänker jag på vad jag gör här.
– Det finns de som lyssnar på allt möjligt utan sammanhang, men jag tycker inte att det fungerar på det viset, sa Björn till mig tidigare på kvällen.
– Om man verkligen bryr sig om musik, inte bara som nåt man lyssnar på utan som nåt man lever med, så måste man se hur saker och ting hänger ihop. Man måste leta efter röda trådar, gräva sig djupare och röra sig framåt. Det är därför en del av det man älskade för fem år sedan är obegripligt idag. Inte för att det låter annorlunda utan för att man alltid måste fråga sig, varför lyssnar jag på det här? Ibland kan man inte svara på det, och då måste man gå vidare.
– På många sätt är det det som Van Dyke Parkas handlar om. Vi tar musiken vi älskar och vänder och vrider på den, försöker ge den en ny innebörd. I bästa fall får vi folk att omvärdera sina åsikter om vad som är bra och dålig musik.
– Jag antar att det är en modernistisk idé, att hela tiden försöka ligga steget före. För modsen handlade det om kläder, på Northern Soul-scenen handlade det om sjutumssinglar, men det spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är förhållningssättet: att inte bli bekväm och ta de enkla utvägarna, utan att hela tiden sträva efter någonting bättre.
Och där knyter Van Dyke Parkas fast sin röda tråd, den som jag har följt till det här kvava, olidligt rökiga, storslagna ögonblicket i en dunkel norsk källare.
En röd tråd som löper över Ham Yard utanför The Scene i London, på hösten 1961, där en ung grabb i mohair-kostym, button-down från Brooks Brothers och klockan på insidan av handleden sväljer kvällens första tablett och hör The Impressions ”Gypsy Woman” eka ur klubbens innandöme för allra första gången.
Och längs med husväggarna på 1448 Laurel Way i Berverly Hills, i februari 1966 när Brian Wilson spelar den alldeles nyskrivna melodin till ”I Just Wasn’t Made For These Times” för Tony Asher.
Den stannar till i Alan Hornes stökiga lägenhet i Glasgow, släpar i rännstenen på Magasinsgatan i Göteborg, tar omvägar förbi Tokyo och Melbourne och Montmartre innan den landar, precis här och nu. I Oslo.
Och samtidigt tonar Daft Punk-pastischen ”Don’t Pull Your Love” ut och för andra gången sedan jag kom till Norge får de första takterna av ”Woman Woman Woman” taket att lyfta. Van Dyke Parks, två grabbar från Bergen, står längst in i hopen av dansande människor. De ser inte riktigt ut att veta om de skall vara chockade eller bara saliga.
– Det där var riktigt sjukt, säger Öyvind till mig när konserten är slut.
Han skakar på huvudet.
– Helt jävla sjukt.
***
Det är dagen efter. Öyvind och Robin har suttit hela förmiddagen och snackat om Van Dyke Parkas, hur allt skall lösa sig med skivsläpp och distribution och det ena med det andra. De är nöjda med vad de har kommit fram till. Full Measure EP kommer ut på riktigt den första veckan i januari.
Björn, Öyvind och Lene skall med tåget till Bergen och jag skall hem till Göteborg, så vi packar ihop våra grejer och säger hej då till Robin. Vi tar spårvagnen till stationen, trötta och med blickarna på golvet eller ut genom fönstret. Efter en stund bryter Björn tystnaden. Det är som om han vill ta den sista chansen att förklara varför han egentligen håller på med popmusik.
– Du vet, Erlend Loe skrev ungefär att ”Bach gjorde sin musik för Gud. Om vi gör musik nu för tiden är det på sin höjd för att få ligga.” Det är ett fantastiskt citat, men jag håller inte riktigt med. Jag tycker att det känns som att man måste bidra med något vettigt. Det finns så mycket skit, så mycket totalt innehållslöst skräp. Vi vill bara skapa något som folk kan ha glädje av, något som är fint och lite värdefullt.
Det blir tyst igen. Det är ord som behöver få sjunka in. Men plötsligt tittar Öyvind upp med ett leende.
– Men du kan ju inte säga att du inte håller på med det här för att få ligga, säger han.
– Nej, det är klart att man vill få ligga, säger Björn.
David Hylander
