lördag, oktober 21, 2006

Sto å tjôta hade inte nåt å säj

Av en ren slump har Håkan Hellströms Olle Adolphson-cover Sigge Skoog hamnat bredvid Adam & Lavves Ulla Skoog i en av mina spellistor i iTunes.

Det går säkert att dra någon ansträngd parallell; stadsromantik, Göteborg, covers, Broder Daniel-medlemmar osv osv. Men i såna här buskisrelaterade sammanhang känns det lika gott att hålla käften.

Jag nöjer mig med att dela Håkan-låten (den är jättefin) helt enkelt.

måndag, oktober 16, 2006

Tala till mig

Jag drömde om Eldkvarns Kärlekens tunga igår natt, och jag har inte kunnat släppa den sedan dess. Visst är den tattigt 80-talsproducerad men helvete vad man börjar greppa efter de stora orden när han som heter Plura darrar fram ett sista uppgivet "tala till mig!"

Det började förstås med Håkan Hellström.Han vävde in Kärlekens tunga i maratonversionen av Det är så jag säger det på Liseberg härom sistens, och jag vet inte om det var spontant eller inrepat (såna där grejer brukar ju vara det senare) men fantastiskt var det.. Jag skall inte börja prata om Håkan får då vet man aldrig var det slutar, men i väntan på att han spelar in sin egen version av Kärlekens tunga har jag för Din bekvämlighet bifogat en behändig länk till originalet.

fredag, oktober 13, 2006

Cornelius, "Breezin'" (musikvideo)

Jag har bara hört brottsycken av Cornelius kommande album än så länge, men det känns ganska givet att det kommer att bli ett av årets bästa.

Det lustiga är att videon till första singeln Breezin' får mig att tänka på... The Tough Alliance. När man lyssnar och tittar på den med Escaping Your Ambitions i färskt minne är det svårt att inte dra paralleller.
De letar sig båda tillbaka mot något slags naivistiskt, nästan förmodernt, skönhetsideal. Och på något sätt är väl det ett naturligt nästa steg bort från rocken, även om en av Cornelius storheter alltid har varit att han stått vid sidan av musikhistoriens alla polemiseringar. Han är ju som bekant väldigt förtjust i proto-metal som AC/DC och Black Sabbath, vilket framstår som paradoxalt om man inte förstår hur speciell japanernas relation till den västerländska musik- och kulturhistorien är.

The Tough Alliance har en betydligt lurigare utmaning framför sig om de på allvar tänker styra skutan från insidan och ut.

torsdag, oktober 12, 2006

The Tough Alliance, "Escaping Your Ambitions"

The Tough Alliance har bytt brännboll mot bränningar; soulcovers mot solkatter.
Escaping Your Ambitions låter ibland som ljudspåret till ett Nintendo 64-spel med pirattema. Ibland låter den som en reklamfilm för turistnäringen i Bohuslän.
Emellanåt låter den rent av som soundtracket till Luc Bessons outhärdliga Det Stora Blå.

Hur går man vidare efter en EP som New Waves? Efter en låt som Mine Was Real?
Man spelar in 36 minuter kappseglingsambient och kallar det sitt andra album.

TTA saboterar sin egen framgångsaga och de gör det fullt medvetna om att många av deras hjältar har gjort precis samma sak.
Skall man då, när man lyssnar på Escaping Your Ambitions, få den där pirrande känslan i magen av att något stort är på gång? Eller skall man avfärda det hela som ett lite för genomtänkt drag av ett band som kan sin pophistoria alldeles för väl?

Jag vet inte. Cynismer och superlativ känns ungefär lika tråkiga. Och Escaping Your Ambitions känns framförallt som ett uppriktigt försök att tonsätta den högst ambivalenta känslan av att ge sig iväg.

Fantastic Man #3 - A Gentleman's Style Journal

Tidskrifter och böcker är det enda som det fortfarande händer att jag konsumerar i ett andaktsfullt tillstånd.
För att de kan vara så vackra och långsamma och obevekligt fysiska. Jag vet att det är samma sorts romantik som konservativa människor känner inför skivomslag, men när det gäller det omsorgsfullt tryckta ordet känns den faktiskt motiverad. Riktigt vackra tidskrifter och böcker förankrar sina rent estetiska värden i praktisk relevans, och det gör hela skillnaden.

Att få tredje numret av Fantastic Man hem i brevlådan var en sådan sällsynt högtidsstund. Jag älskar Gert Jonkers och Jop van Bennekoms tidning inte så mycket för journalistikens skull som för att den är en så häpnadsväckande väl genomförd estetisk idé. Allting i tidningen är utfört med sådan baktanke och begåvning, allting så varsamt avvägt för att passa in i helheten.

van Bennekom och Jonkers handskas för övrigt på ett föredömligt sätt med den reklam som det numera finns ganska mycket av i Fantastic Man. Inte en enda annons är inkilad ibland det redaktionella materialet; allt är respektfullt undanknuffat till början och slutet av tidningen.

På det viset kan man utan att distraheras njuta av långa, formmässigt fulländade intervjuer, där varje sida förutsätter den nästkommande och där bild och text samspelar på sätt som är säregna utan att bli konstlade.

Jag blir lite hänryckt av att skriva om Fantastic Man, men det finns få grejer som spelar så mycket i en annan liga än sina konkurrenter.

Bara fotografierna på en sjuttioårig Wim Crouwel i dubbelknäppt kavaj är värd den dryga hundralapp per nummer som Fantastic Man kostar. Bildreportagen, de homoerotiska undertonerna och intervjuerna med Antony Hegarty från Antony & The Johnsons och YSL-designern Stefano Pilati är liksom bara bonus.

Och det allra bästa är att nummer fyra kommer när som helst.

onsdag, oktober 11, 2006

Man får den samtidsmetafor som man förtjänar

För den som känner sig manad att definiera den tid som vi nu lever i med en klatschig och för samtiden talande kulturell referens: det är redan gjort.

Den senaste veckan har jag, av en slump, läst två böcker om The Age Of Google. Vad teveapparaten var för 50-talet och svärdet var för medeltiden är alltså Google för det tidiga 2000-talet.
Det må väl vara väl. Det hade ju varit kul att leva i The Age Of The Sword istället men å andra sidan slipper vi ju böldpest och gycklarmössor och såna grejer som var i ropet på den tiden.
Det intressanta i att jag råkade läsa Chris Andersons The Long Tail och Douglas Couplands jPod efter varandra är att de förhåller sig så oerhört olika till sin av en sökmotor definierade samtid.

Anderson är ystert framstegsoptimistisk som bara en tunnhårig nöjesredaktör i yngre medelåldern kan vara (jämför hur Anders Nunstedt skriver om sin iPod med en ömhet som andra kvällstidningsskribenter förbehåller sina barn) medan Douglas Coupland är cynisk och trött och disillusionerad.
Man får intrycket att jPod är ett försök att skriva bort det romantiska skimmer som den trots allt ganska myspysiga nördlivstilsbibeln Microserfs sänkte över geek-kulturen.

Anderson skriver storögt om de företag (Amazon, eBay, Google, MySpace) som hade fått agera backdrop om en femton år yngre Coupland-klon hade skrivit Microserfs idag. Original-Coupland skriver om it-företag som skräpiga utposter i en cynisk nöjesindustri med damp-skadade 12-åringar som viktigaste målgrupp.

Se där har vi plötsligt Google som en metafor för vår samtid. Söker man på något fint och storslaget så finns det där, nära till hands. Och söker man på "big tits anal virgins" så finns det där det också.

lördag, oktober 07, 2006

K-Taro, "Sweden, Heaven And Hell" (mp3)

En helt jävla tokig japan. En mupparna-låt. Och ett knasigt land i norra Europa som de där gulingarna aldrig verkar få nog av.

Kanske det allra märkligaste vi människor har ställt till med.