Man får den samtidsmetafor som man förtjänar

För den som känner sig manad att definiera den tid som vi nu lever i med en klatschig och för samtiden talande kulturell referens: det är redan gjort.

Den senaste veckan har jag, av en slump, läst två böcker om The Age Of Google. Vad teveapparaten var för 50-talet och svärdet var för medeltiden är alltså Google för det tidiga 2000-talet.
Det må väl vara väl. Det hade ju varit kul att leva i The Age Of The Sword istället men å andra sidan slipper vi ju böldpest och gycklarmössor och såna grejer som var i ropet på den tiden.
Det intressanta i att jag råkade läsa Chris Andersons The Long Tail och Douglas Couplands jPod efter varandra är att de förhåller sig så oerhört olika till sin av en sökmotor definierade samtid.

Anderson är ystert framstegsoptimistisk som bara en tunnhårig nöjesredaktör i yngre medelåldern kan vara (jämför hur Anders Nunstedt skriver om sin iPod med en ömhet som andra kvällstidningsskribenter förbehåller sina barn) medan Douglas Coupland är cynisk och trött och disillusionerad.
Man får intrycket att jPod är ett försök att skriva bort det romantiska skimmer som den trots allt ganska myspysiga nördlivstilsbibeln Microserfs sänkte över geek-kulturen.

Anderson skriver storögt om de företag (Amazon, eBay, Google, MySpace) som hade fått agera backdrop om en femton år yngre Coupland-klon hade skrivit Microserfs idag. Original-Coupland skriver om it-företag som skräpiga utposter i en cynisk nöjesindustri med damp-skadade 12-åringar som viktigaste målgrupp.

Se där har vi plötsligt Google som en metafor för vår samtid. Söker man på något fint och storslaget så finns det där, nära till hands. Och söker man på "big tits anal virgins" så finns det där det också.