NY BLOGG
posted by David at 09:57
0 comments
onsdag, oktober 15, 2008
tisdag, februari 06, 2007
Ute och glider
Bland det mest ambitiösa och pretentiösa jag har gjort i mitt liv var minifanzinet Whigfield or Wilde? som publicerades på revo9.com. Revo9-sidan är för övrigt sedan bara några veckor tillbaka försvunnen från internet. Rättigheterna till domännamnet gick ut, helt enkelt.
Ok, det här börjar utvecklas till ett fullfjädrat sidospår så here goes: tillsammans med några andra ungdomliga förmågor drev jag i början på decenniet en nättidning som hette Revolution #9 (men som i allmänhet kallades Revo9 för enkelhetens skull). Bland de övriga inblandade fanns människor som Kalle Magnusson (numera Hybris), Martin Thörnqvist (numera Songs I Wish) och Anton Gustavsson (numera Ondskan).
Revo9 var ett ofta undermåligt, ibland charmigt indiefanzine. Vi skrev ohämmat och utan självcensur om grejer vi gillade, och eftersom det fanns andra unga och oförstörda indiesjälar i vårt land lästes vi faktiskt av ganska många. I slutändan mynnade alltihop ut i två pyttesmå festivaler i Bulltoftaparken i Malmö där folk drack folköl, lyssnade på gamla Hefner-män och pyttesmå småländska indieorkestrar, och hade samlag i tält (som man ju har). Det var naivt, ogenomtänkt, entusiastiskt och på det hela taget ganska trevligt. Hur som helst...
En av de där popteoretiska små essäerna jag knåpade ihop när jag var 20 och publicerade under samlingsnamnet Whigfield or Wilde? (namnet är fortfarande bra i och för sig) handlade om Duke Ellington & John Coltranes "In A Sentimental Mood". Det är fortfarande en helt sagolik bit musik. Och när jag var hemma och firade jul med familjen härom sistens fick jag till skänks av min morfar en skiva med den gode Duken, Charlie Mingus och Max Roach som är ifrån ungefär samma veva (alltså början av 60-talet). Den är också riktigt jävla bra och borde gå att hitta på DC. Money Jungle heter den.
En rolig grej med Mingus är att jag i unga år läste hans självbiografi, i vilken han super, knarkar och knullar sig kors och tvärs över den nordamerikanska kontinenten. På ett ställe i boken fick får den unge Charles ett tips om hur man skall bära sig åt för att gå hem hos kvinnorna så att säga i sängkammaren. Det lade jag förstås på minnet, och kom att använda med viss förtjänst när jag senare gav mig in på det där med samlag. Jodå.
Ok, det här börjar utvecklas till ett fullfjädrat sidospår så here goes: tillsammans med några andra ungdomliga förmågor drev jag i början på decenniet en nättidning som hette Revolution #9 (men som i allmänhet kallades Revo9 för enkelhetens skull). Bland de övriga inblandade fanns människor som Kalle Magnusson (numera Hybris), Martin Thörnqvist (numera Songs I Wish) och Anton Gustavsson (numera Ondskan).
Revo9 var ett ofta undermåligt, ibland charmigt indiefanzine. Vi skrev ohämmat och utan självcensur om grejer vi gillade, och eftersom det fanns andra unga och oförstörda indiesjälar i vårt land lästes vi faktiskt av ganska många. I slutändan mynnade alltihop ut i två pyttesmå festivaler i Bulltoftaparken i Malmö där folk drack folköl, lyssnade på gamla Hefner-män och pyttesmå småländska indieorkestrar, och hade samlag i tält (som man ju har). Det var naivt, ogenomtänkt, entusiastiskt och på det hela taget ganska trevligt. Hur som helst...
En av de där popteoretiska små essäerna jag knåpade ihop när jag var 20 och publicerade under samlingsnamnet Whigfield or Wilde? (namnet är fortfarande bra i och för sig) handlade om Duke Ellington & John Coltranes "In A Sentimental Mood". Det är fortfarande en helt sagolik bit musik. Och när jag var hemma och firade jul med familjen härom sistens fick jag till skänks av min morfar en skiva med den gode Duken, Charlie Mingus och Max Roach som är ifrån ungefär samma veva (alltså början av 60-talet). Den är också riktigt jävla bra och borde gå att hitta på DC. Money Jungle heter den.
En rolig grej med Mingus är att jag i unga år läste hans självbiografi, i vilken han super, knarkar och knullar sig kors och tvärs över den nordamerikanska kontinenten. På ett ställe i boken fick får den unge Charles ett tips om hur man skall bära sig åt för att gå hem hos kvinnorna så att säga i sängkammaren. Det lade jag förstås på minnet, och kom att använda med viss förtjänst när jag senare gav mig in på det där med samlag. Jodå.
posted by David at 22:39
1 comments
lördag, februari 03, 2007
måndag, januari 29, 2007
Hyllningsrundgång
Bara för att så många i övrigt kloka människor vägrar fatta det: Natalia Kazmierska är en lysande skribent.
posted by David at 22:06
0 comments
söndag, januari 28, 2007
Håhåjaja jag säger då det är det inte det ena så är det det andra
Ok, jag har varit julledig, flyttat till Tredje Långgatan och inträtt i tjänst som springpojke på fotbollsmagasinet Offside, så det är väl dags att återuppta bloggandet.
Jag skulle kunna säga något om hur trevligt det är med brittiska tv-dramer i överklassmiljö, men det vore förutsägbart på gränsen till kriminellt.
Av samma anledning avstår jag från att berätta om hur mycket jag gillar The Studio och hur illa jag tycker om Bolton Wanderers.
Istället lämnar jag er med tre små presenter.
En fin brittisk blue eyed soul-karamell, en låt om en kille och hans åsna och lite småmysig svensk italodisko.
Jag skulle kunna säga något om hur trevligt det är med brittiska tv-dramer i överklassmiljö, men det vore förutsägbart på gränsen till kriminellt.
Av samma anledning avstår jag från att berätta om hur mycket jag gillar The Studio och hur illa jag tycker om Bolton Wanderers.
Istället lämnar jag er med tre små presenter.
En fin brittisk blue eyed soul-karamell, en låt om en kille och hans åsna och lite småmysig svensk italodisko.
posted by David at 21:15
0 comments
tisdag, december 26, 2006
onsdag, december 13, 2006
Omvänd revision
Fick nya numret av Ondskan hem i brevlådan idag. Jag bidrog med två texter till det här numret, som överlag känns som en ganska rejäl förbättring gentemot tidigare nummer. Ondskan börjar hitta sitt existensberättigande och det är skitkul.
Min textanala sida får dock lite ångest av att det under redigeringen har ändrats lite (väldigt lite) i min Almedal-intervju. Några av ändringarna gick mig förbi när jag läste igenom den korrade texten och ett par av dem är jag inte helt nöjd med. För att det ska kännas lite bättre: här är den ursprungliga (och ärligt talat aningen bättre) Almedal-texten.
Håkan Hellström all over again
Det var en kväll i Göteborg i slutet av augusti och alla var där.
Daniel Lemma sjöng Bill Withers ”Ain’t No Sunshine”. Daniel Gilbert sjöng “Witchita Lineman”. Ebbot gjorde ”Ring Of Fire” och ”Hey Hey My My”.
Håkan Hellström sjöng “The Night They Drove Old Dixie Down” så att tiden stannade. Timo Räisinen kom upp på scen och fick köra på extranumret för att ingen hade hjärta att säga åt honom att låta bli.
Det var lite som det alltid är i Göteborg.
Och så fort det blev tyst, så fort en låt tog slut, stämde en liten men röststark del av publiken upp i Almedals ”Och alla platserna”.
Stod på Almedal och hoppade på en spårvagn
Tänkte ta mig uppåt
Hamnade på Valand
Sprang i dina fotspår med hundarna på Vasagatan
På en efterfest några månader tidigare hade Love Williamsson och Adam Joleby bestämt sig för att spela in en hyllning till Håkan Hellström. Bara för att hans musik betytt så mycket, bara för att det var något de delade. De hade egentligen inte tänkt längre än så.
Sen hamnade låtarna på MySpace och nån ville ge ut dem och så blev Almedal det roligaste som händer i Göteborg just den här hösten. Var de än spelar dyker stadens indieslödder upp. Först hoppar de och sjunger med under spelningen. Ibland stormar de scenen. Sen hoppar de och sjunger med och kramas och känner gemenskap till Håkan Hellström-låtar.
Almedals EP ”Och utan en massa skit” är tillägnad Håkan. Det står rätt upp och ner i konvolutet.
Det första man tänker är att det inte är riktigt klokt, men det andra man tänker är att Almedal kommer undan med lite vad de vill för att de är ett sånt fantastiskt litet popband.
– Vi har ju en grund som är vår egen. Almedal hade inte funnits om det inte vore för Håkan Hellström, men det känns inte som att alla våra låtar skulle kunna vara skrivna och framförda av honom, säger Love Williamsson.
– Enda gången vi har använt Håkan-influenserna som ett medvetet grepp är på ”Och alla platserna”, när vi sjunger om Vasagatan och så. Göteborgsromantiken, det är ju en slags blinkning till Håkan Hellströms texter.
Det som från början var tänkt som en Håkan-hyllning och inte så mycket mer har börjat växa sig ganska stort. Börjar ni ångra att ni lanserat er själva som ”bandet som hyllar Håkan”?
Love: Almedal har fått större proportioner än vad vi hade räknat med, men det är klart att vi står för Håkan-hyllningen.
Adam Joleby: Om vi rider på Håkans namn så är det skit samma.
Love: Jag tror inte att det är så heller. Vissa har sagt att vi förlorar på att säga att det är en hyllning. Men Almedal hade inte funnits om det inte hade varit för att vi ville göra en hyllning till Håkan så det fel att resonera så.
Så ni har inte funderat på att tona ner Håkan-kopplingen och bara vara ett bra popband?
Adam: Jag känner inte så nu, för den här EP:n är en hyllning till Håkan. Från början var tanken att vi skulle lägga ner när Håkan fick höra den.
Love: Det hade varit rätt cyniskt om vi hade gjort det här bara för att slå och bli stora. Det hade varit konstigt, men så har det aldrig varit.
Adam: När folk säger att det låter som Håkan så känns det ganska bra, för skivan är ju en hyllning till honom. På P3 Pop sa de att det låter som en tweeig Håkan Hellström.
Var går gränsen mellan att influeras av någon annan och att bara stjäla eller plagiera?
Love: Att stjäla en idé utan att stå för det är inte OK. Men Håkan själv har ju fått stå till svars för att han lånar textrader och så.
Adam: Men han gör det också som en hyllning, det känns inte som att han snor.
Och nu gör ni på samma sätt. Så ni hyllar hur Håkan förhåller sig till sina idoler lika mycket som ni hyllar hans musik kan man säga.
Love: Det har faktiskt känts så. Jag håller med dig.
Adam: Han hyllar sina influenser, och så kommer vi och hyllar honom. Och sen kanske någon hyllar oss, haha. Men Håkan har gett så mycket till alla andra så han förtjänar att själv bli hyllad.
Är ni rädda för att bli betraktade som ett stereotypt Göteborgspopband?
Adam: Jag tror inte att vi hade låtit annorlunda om vi hade bott någon annanstans. Jag är ju inte ens från Göteborg från början.
Love: Jag tror i och för sig att det finns något i Göteborg som tvingar fram den här sortens saker, någon slags mentalitet.
När ni sjunger om spårvagnar och använder falsettkörer och sådär så gör ni det ganska lätt för folk att placera er i ett fack.
Love: Om folk vill göra det så varsågod.
Adam: Jag bryr mig faktiskt inte om det. Det är så mycket snack om att allt från Göteborg låter likadant men så länge det låter bra så är det väl gött.
Love: Det är inga problem.
Adam: Det kommer ju så mycket olika band från Göteborg, så det där resonemanget är rätt konstigt egentligen.
Egentligen är det väl en generation band från Göteborg, Broder Daniel-generationen eller vad man skall kalla den, som har det soundet. Och det de gjorde blev så stort att det har lagt sig som en matta över hela staden.
Love: Göteborg är som en bubbla, man hör saker här som inte hörs någon annan stans. Sen kanske stockholmarna fnissar åt det men det jag har inget emot.
Adam: Vi fnissar ändå åt dem, vad de än gör.
När ni spelar live så gör ni en cover på ”Snygga tjejer” med Snopp City. Det är en väldigt obskyr Håkan Hellström-relaterad låt.
Adam: Ja, precis. Det är Simon från Silverbullit som har skrivit den och han och Håkan som sjunger på den.
Det hade kanske blivit lite för mycket att göra en vanlig Håkan-cover.
LW: Det kommer vi aldrig att göra. Men det kändes kul att göra något Håkan-relaterat som inte så många har hört.
Ni spelar in hyllningar och gör covers på jätteobskyra Håkan-rariteter. Kan ni inte känna er som Star Trek-nördar som skriver fan fiction ibland?
Love: Visst, haha, det är nästan fanatism i klass med de värsta Morrissey-fansen, att spela en låt som kanske fem personer längst fram i publiken har hört.
Adam: Jag är lite skraj för sånt alltså.
Love: Men ”Snygga tjejer” blev ett sätt att göra en cover med Håkan-anknytning utan att behöva göra en av Håkans egna låtar.
Adam: Vi hade ju aldrig kunna göra en Håkan-låt lika bra.
Love: Det hade blivit jävligt pinsamt.
David Hylander
Min textanala sida får dock lite ångest av att det under redigeringen har ändrats lite (väldigt lite) i min Almedal-intervju. Några av ändringarna gick mig förbi när jag läste igenom den korrade texten och ett par av dem är jag inte helt nöjd med. För att det ska kännas lite bättre: här är den ursprungliga (och ärligt talat aningen bättre) Almedal-texten.
Håkan Hellström all over again
Det var en kväll i Göteborg i slutet av augusti och alla var där.
Daniel Lemma sjöng Bill Withers ”Ain’t No Sunshine”. Daniel Gilbert sjöng “Witchita Lineman”. Ebbot gjorde ”Ring Of Fire” och ”Hey Hey My My”.
Håkan Hellström sjöng “The Night They Drove Old Dixie Down” så att tiden stannade. Timo Räisinen kom upp på scen och fick köra på extranumret för att ingen hade hjärta att säga åt honom att låta bli.
Det var lite som det alltid är i Göteborg.
Och så fort det blev tyst, så fort en låt tog slut, stämde en liten men röststark del av publiken upp i Almedals ”Och alla platserna”.
Stod på Almedal och hoppade på en spårvagn
Tänkte ta mig uppåt
Hamnade på Valand
Sprang i dina fotspår med hundarna på Vasagatan
På en efterfest några månader tidigare hade Love Williamsson och Adam Joleby bestämt sig för att spela in en hyllning till Håkan Hellström. Bara för att hans musik betytt så mycket, bara för att det var något de delade. De hade egentligen inte tänkt längre än så.
Sen hamnade låtarna på MySpace och nån ville ge ut dem och så blev Almedal det roligaste som händer i Göteborg just den här hösten. Var de än spelar dyker stadens indieslödder upp. Först hoppar de och sjunger med under spelningen. Ibland stormar de scenen. Sen hoppar de och sjunger med och kramas och känner gemenskap till Håkan Hellström-låtar.
Almedals EP ”Och utan en massa skit” är tillägnad Håkan. Det står rätt upp och ner i konvolutet.
Det första man tänker är att det inte är riktigt klokt, men det andra man tänker är att Almedal kommer undan med lite vad de vill för att de är ett sånt fantastiskt litet popband.
– Vi har ju en grund som är vår egen. Almedal hade inte funnits om det inte vore för Håkan Hellström, men det känns inte som att alla våra låtar skulle kunna vara skrivna och framförda av honom, säger Love Williamsson.
– Enda gången vi har använt Håkan-influenserna som ett medvetet grepp är på ”Och alla platserna”, när vi sjunger om Vasagatan och så. Göteborgsromantiken, det är ju en slags blinkning till Håkan Hellströms texter.
Det som från början var tänkt som en Håkan-hyllning och inte så mycket mer har börjat växa sig ganska stort. Börjar ni ångra att ni lanserat er själva som ”bandet som hyllar Håkan”?
Love: Almedal har fått större proportioner än vad vi hade räknat med, men det är klart att vi står för Håkan-hyllningen.
Adam Joleby: Om vi rider på Håkans namn så är det skit samma.
Love: Jag tror inte att det är så heller. Vissa har sagt att vi förlorar på att säga att det är en hyllning. Men Almedal hade inte funnits om det inte hade varit för att vi ville göra en hyllning till Håkan så det fel att resonera så.
Så ni har inte funderat på att tona ner Håkan-kopplingen och bara vara ett bra popband?
Adam: Jag känner inte så nu, för den här EP:n är en hyllning till Håkan. Från början var tanken att vi skulle lägga ner när Håkan fick höra den.
Love: Det hade varit rätt cyniskt om vi hade gjort det här bara för att slå och bli stora. Det hade varit konstigt, men så har det aldrig varit.
Adam: När folk säger att det låter som Håkan så känns det ganska bra, för skivan är ju en hyllning till honom. På P3 Pop sa de att det låter som en tweeig Håkan Hellström.
Var går gränsen mellan att influeras av någon annan och att bara stjäla eller plagiera?
Love: Att stjäla en idé utan att stå för det är inte OK. Men Håkan själv har ju fått stå till svars för att han lånar textrader och så.
Adam: Men han gör det också som en hyllning, det känns inte som att han snor.
Och nu gör ni på samma sätt. Så ni hyllar hur Håkan förhåller sig till sina idoler lika mycket som ni hyllar hans musik kan man säga.
Love: Det har faktiskt känts så. Jag håller med dig.
Adam: Han hyllar sina influenser, och så kommer vi och hyllar honom. Och sen kanske någon hyllar oss, haha. Men Håkan har gett så mycket till alla andra så han förtjänar att själv bli hyllad.
Är ni rädda för att bli betraktade som ett stereotypt Göteborgspopband?
Adam: Jag tror inte att vi hade låtit annorlunda om vi hade bott någon annanstans. Jag är ju inte ens från Göteborg från början.
Love: Jag tror i och för sig att det finns något i Göteborg som tvingar fram den här sortens saker, någon slags mentalitet.
När ni sjunger om spårvagnar och använder falsettkörer och sådär så gör ni det ganska lätt för folk att placera er i ett fack.
Love: Om folk vill göra det så varsågod.
Adam: Jag bryr mig faktiskt inte om det. Det är så mycket snack om att allt från Göteborg låter likadant men så länge det låter bra så är det väl gött.
Love: Det är inga problem.
Adam: Det kommer ju så mycket olika band från Göteborg, så det där resonemanget är rätt konstigt egentligen.
Egentligen är det väl en generation band från Göteborg, Broder Daniel-generationen eller vad man skall kalla den, som har det soundet. Och det de gjorde blev så stort att det har lagt sig som en matta över hela staden.
Love: Göteborg är som en bubbla, man hör saker här som inte hörs någon annan stans. Sen kanske stockholmarna fnissar åt det men det jag har inget emot.
Adam: Vi fnissar ändå åt dem, vad de än gör.
När ni spelar live så gör ni en cover på ”Snygga tjejer” med Snopp City. Det är en väldigt obskyr Håkan Hellström-relaterad låt.
Adam: Ja, precis. Det är Simon från Silverbullit som har skrivit den och han och Håkan som sjunger på den.
Det hade kanske blivit lite för mycket att göra en vanlig Håkan-cover.
LW: Det kommer vi aldrig att göra. Men det kändes kul att göra något Håkan-relaterat som inte så många har hört.
Ni spelar in hyllningar och gör covers på jätteobskyra Håkan-rariteter. Kan ni inte känna er som Star Trek-nördar som skriver fan fiction ibland?
Love: Visst, haha, det är nästan fanatism i klass med de värsta Morrissey-fansen, att spela en låt som kanske fem personer längst fram i publiken har hört.
Adam: Jag är lite skraj för sånt alltså.
Love: Men ”Snygga tjejer” blev ett sätt att göra en cover med Håkan-anknytning utan att behöva göra en av Håkans egna låtar.
Adam: Vi hade ju aldrig kunna göra en Håkan-låt lika bra.
Love: Det hade blivit jävligt pinsamt.
David Hylander
posted by David at 15:11
0 comments
I jymden kan ingen höja dig gjåta
Undrade just när någon skulle dra den alldeles för uppenbara humorparallellen mellan innevarande rymdcraze och Killinggängets melankoliska Fuglesangporträtt i Percy Tårar. Det visade sig att Lokko fick göra det själv.
Annars så drömde jag i natt att Ebba von Sydow hade lämnat en kommentar på TRP. Tycker jag gott att hon kunde göra. Sluta lurka, Ebba!
Annars så drömde jag i natt att Ebba von Sydow hade lämnat en kommentar på TRP. Tycker jag gott att hon kunde göra. Sluta lurka, Ebba!
posted by David at 12:47
0 comments
